Vaknade upp i Norrland

As much fun as it is att vara au pair så är det också jäkligt jobbigt. Just nu är min vföräldrar hemma på semester, och J vägrar lyssna på mig då dom är hemma. Hon ska alltid ha mamma eller pappa då istället, och börjar gärna gråta och skrika. Ni fattar grejen. Det är inte särskilt roligt när man försöker jobba, men man härdar. När dom inte är hemma så går allting jättebra däremot. Men kombinera detta med hemlängtan som kommer och går så har du en berg- och dalbana utan dess like. Ena sekunden vill du bara gråta, nästa gå in i rematch och byta till en familj med äldre barn, och nästa så är allting frid och fröjd och du älskar din värdfamilj. Inte är det någon dans på rosor att vara au pair inte. Jag höll på att börja grina imorse utan någon större anledning.

Som dom sa på orientation så går man som au pair igenom olika faser sin första tid i USA. Och den första fasen är nog över för mig. The honeymoon is over. Aja, det är väl bara att suck it up. Saker blir bättre. Just nu är det bara lite konstigt just för att de är hemma på semester. Allting går ju bra då jag är själv med barnen, så. Nä, nu ska jag fortsätta att äta min "lunch". Mina vföräldrar är hos doktorn med T, och J sover just nu. Måtte hon sova länge. Jag behöver en liten stund för mig själv, haha. Vår kyl och frys här uppe har gått sönder så jag dricker Mountain Dew till lunch, äter några ganska äckliga mandlar (de är roasted och saltade, usch) jag hittade i skafferiet och en skiva bröd... utan något på. Det glamorösa livet of an au pair, vettni.